EbbaAmandaJosefin

[email protected]

Skriver av mig lite

Långt inlägg, men kände för att skriva ner lite saker.

 

 

I andras ögon ser jag nog ut som en tjej med ganska bra självförtorende. Tror jag iaf. Jag är ganska framåt och inte så blyg när jag är med folk jag känner. Jag kan inte säga att jag har dåligt självförtroende, men det är verklgien inte så bra heller.

 

Hamnar jag i fel gäng eller med folk jag inte känner mig helt bekväm med blir jag ofta ganska tyst och tillbakadragen. Jag vet inte hur många som märker det när det väl händer eftersom jag då inte hänger med de som känner mig bäst. Första gången jag träffar en ny människa är jag helt sjukt blyg. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle träffa en specifik kille för första gången, jag var visserligen inte själv, men jag var jävligt tyst och kunde knappt få fram ett ord. Nu är den killen en av de jag känner mig mest bekväm runt och jag kan säga typ vad som till honom utan att han dömer mig eller något. Jag kan vara mig själv med honom. Nu låter det som att jag skriver värsta kärleksförklaringen, men det är inget sånt, jag lovar, haha.

 

Jag gillar såna människor som det verkligen tar sekunder att lära känna. Man börjar prata om vad som helst och allt bara flyter på som om man känt varandra i en evighet. Varför kan det inte alltid vara så? Min absolut bästa killkompis är sådan. Vi pratade en dag i skolan när vi hade öppet hus på kvällen och allt var kaos. Jag har verkligen ingen aning om vad vi pratade om, men vi blev iaf vänner ganska direkt. Nu kan jag verkligen säga allt till honom och jag vet att han alltid finns där och lyssnar och ger bra råd. Mår jag dåligt över något är det i princip alltid han jag går till.

 

Ofta känner jag mig mer bekväm med killar. Jag vet inte varför, det är bara så. Och endel saker är bara så mycket lättare att prata om med killar. Tjejer, älskar er förbannat mycket och det vet ni. Men det kanske har att göra med att jag inte är den där typical "tjejiga" tjejen, ni vet? Jag är väl lite manlig av mig på vissa sätt. Eller ah, ni fattar vad jag menar? Jag har definitivt fler killkompisar än tjejkompisar, även om jag är väldigt tight med tjejerna jag har. Vi kan prata om allt. Men det är lättare att börja lära känna killar. De kan man i princip gå upp till och bara börja prata, medan det är lite mer invecklat med tjejer. Jag vet att många tjejer har lite problem med att umgås med bara killar, men det har verkligen inte jag. Jag tycker att det kan vara väldigt "avkopplande" att umgås med killar. Är det tjejer blir det lätt lite spänt ifall någon säger fel sak, med killar är det bara att skratta bort. Det här är nog det som är svårast att förklara, men gjorde mitt bästa.

 

Utseende då? Visst, ibland kan jag känna att jag ser okej ut, men jag skulle aldrig se mig själv som snygg eller fin eller nåt. Oj gud, det är till och med jobbigt att skriva om det här. Jag skulle aldrig få för mig att säga "jag är snygg". Det skulle kännas som att ljuga för mig själv. Alla tjatar på om det där att stå framför en spegel och ge sig själv komplimanger, men hur funkar det då? Klarar folk verkligen av det? Det gör iaf inte jag. När jag var liten var jag seriöst en pinne. Jag var lång och ganska smal. Inte överdrivet kanske, men inte så att det var snyggt iaf. Skriver jag det jag vill skriva kommer mina tjejer döda mig, men nu är jag typ oproportionerlig. Jag har breda höfter och ganska stora ben, medan jag har små bröst och ändå är relativt liten upptill. Jämfört med nedtill iaf.. Det hela skulle se mycket bättre ut om jag bara hade de där förbannade brösten! Men jaja, vi får hoppas på att det kommer. Nu vart det lite off subject men ändå. 

 

Jag har alltid haft svårt för att le. Jag har inget fint leende, iaf inte om jag ska le med tänder. Jag försöker lära mig att le med tänder och gör det mer och mer nu. Men för ett år sen skulle jag aldrig fått för mig att försöka le med tänder på ett skolfoto. Jag vågade inte på klassfotot, men jag provade med ett enskilt i år. Faktiskt så är jag riktigt stolt över det, hur fånigt det än låter. Jag går framåt.

 

Mitt självförtroende har ändå ökat en hel del de senaste åren. När jag var mindre, i typ fyran & femman hade jag ingenting. Jag hade inga vänner som jag var sådär jättetight med, och det bidrog nog endel. I sexan bytte vi upp till en ny skola med en ny klass. Jag passar in bättre i den nya klassen, jag kan vara mig själv på ett annat sätt. Jag har inte jättemånga riktiga vänner i klassen, men desto fler i mina paralellklasser. Självklart har jag vänner i min klass, och tre tjejer som jag är tight med, de älskar jag supermycket! Alla mina absolut bästa vänner går i en annan klass. Det blir mycket att jag lämnar min klass på raster och sånt och går till dem. Jag är ju ändå med min klass hela lektionerna. Många i den andra klassen tycker att jag ska byta klass, att jag skulle passa in bättre hos dem. Men jag vet inte om jag skulle det. Det känns lite som att jag skulle komma in och förstöra. Som att de efter en vecka skulle vilja att jag gick tillbaka till min gamla klass. Däremot vet jag att det finns ett gäng tjejer i min klass som inte gillar mig överdrivet mycket och tycker att jag är jobbig osv, och de skulle nog bli glada om jag bytte. Många av tjejerna i min klass tror jag tycker att jag är rätt kaxig och har lite av en "jag-är-bättre-än-er-attityd". Jag kanske utstrålar lite av den attityden när jag är med dem, och jag vet inte varför det blir så. Kanske vill jag att folk ska tro att jag har bra självförtroende. Många gånger skulle jag vilja vara mer som dem. Men nu är jag inte det, så det får de leva med.

 

Om ni orkade läsa, grattis, du har antingen ett himla bra tålamod eller absolut ingenting att göra, am I right? Ville bara skriva av mig lite, förklara endel saker för några människor. Men det var det iaf. Puss på er

 

 

 

Bilden är på mig och bästis, tagen på midsommar

 

Om du vill prata om nåt, svara här så skriver jag till dig på facebook! ;)